Sanningen.
Och konsekvenserna 2011.
En väldigt lång liten resumé.
Av ett väldigt långt år, som ändå har gått förskräckligt fort.
Året började med fyra veckor i Thailand.
4e januari åkte vi.
Jag och B.
Det sista vi skulle göra tillsammans.
Vilket vi visste.
Men.
Det va som att det inte gjorde så mycket.
Vi va så inställda på att ha en bra semester tillsammans.
Och det hade vi.
Det var fantastiskt.
Trots att vi båda råkade ut för ett av våra värsta sjukdomstillstånd någonsin under resan.
Hem kom vi sista helgen i januari och jag började direkt packa mina saker.
Flyttade de stora grejerna med lånad skåpbil i snömodd och gnistrande minusgrader.
Det var utdelning av pris och ceremoni till vocado - utsedda till årets kör, också samma helg.
Det började redan då spånas och pratas smått om satsning, heltid, och annat storartat.
Och jag började tänka för första gången att jag nog inte skulle vara en del av det.
Sedan följde åtta riktiga skitveckor skulle det visa sig.
Jag hade min praktik på Arlanda, där jag kände mig lika missplacerad som en katt i ett akvarium, bodde i ett litet rum i Märsta och försökte mest bara stå ut och räkna ned veckorna.
Varje fredageftermiddag fick jag äntligen åka hem, och då skulle det hem till B och hinnas packas så mycket som möjligt, jobbas på kvällen och sedan upp och repas eller spelas in med vocado på lö morgon, sedan hem och så vidare till mitt lilla rum i Märsta på söndag kväll.
Så såg i princip varje helg ut.
Inspelningshelgerna på vinden hemma hos Gunnar Misgeld var iochförsig ganska trevliga och blev en skön undanflykt från allting.
Men samtidigt hade jag ångest för vad som höll på att ske, dåligt samvete gentemot alla inblandade parter och mot B för att jag visste att han ville ha ut mina saker så fort som möjligt så han kunde fortsätta med sitt liv.
Men allt fick ske i sakta mak.
Dessutom fick jag lära mig hur det är att ha riktig tandvärk under dom här veckorna innan tandläkaren till slut kunde bestämma sig för vilken tand som skulle dras ut, och till sist också drog ut den.
Jag och B hade bodelning. Skrev på papper. Grät lite. Räknade på lån fram och tillbaka. Försökte komma överens. Vilket inte var några problem för vi ville båda bara ha allt ur världen.
Samma helg hade vi ett sjukt jobbigt möte med vocado på ett café i Uppsala då jag bestämde mig för att jag skulle sluta.
Det va ju inte det roligaste beslutet att ta.
Skrev kontrakt på en liten liten studentlägenhet på Vallby.
En liten sketen 18-kvadratare.
Kändes som jag vunnit en miljon.
23e mars va sista dagen på Arlanda och jag var glad som ett barn.
Äntligen.
Jag hade redan helgen innan flyttat hem mina saker från mitt rum och drog direkt med vocado på en tredagars tysklandsturné.
April kom och det kändes som att det faktiskt fanns en ände på den otroligt långa, mörka, kalla, snöiga och jobbiga vintern.
Trots att vi spenderat en månad av den på semester.
Hade vi inte gjort det hade vi väl dött.
Jag var officiellt hemlös, bodde lite hos mamma och även lite hos Camilla och lite hos Linda, vilka var snälla nog att öppna upp sina hem.
Det började bli mer och mer påtagligt.
Våren kom inte ensam om man säger så.
Och jag började förstå vad som skulle ske.
Jag va feg som vanligt.
Såg dom tillsammans.
Då och då.
Visste inte vad jag skulle tro.
Men jag avvaktade vid sidan av och tittade på.
Som vanligt.
Inspelningshelgerna fortsatte och började lida mot sitt slut.
Vi kunde se en ände på inspelandet.
Hade styling och fotografering en solig men iskall för-vårdag på långholmen i Stockholm.
Det blev påsk och veckan efter påsk for vocado till Spanien.
Torrevieja var inte som året innan, men det är det ju sällan när man återvänder till samma plats som man en gång varit på.
Det var iallafall en välbehövd liten semester.
Och direkt hemkommen var det flyttdags.
3e maj glötade jag, Jocke och mamma runt i regnet och flyttade mina grejer.
I samma lånade skåpbil.
Hela maj höll jag bara på och grejade i min lilla lägenhet.
Jocke fick jobb på Media Markt och det firade vi med cava och jordgubbar.
Det va vår.
Äntligen.
Och snart sommar.
Juni kom och vocado åkte på två festivaler.
Först i Tammerfors och sedan i Slovenien.
Jag missade en hel kurs i skolan och även sommaravslutningen.
Det var sommar.
Älskade, underbara, vackra sommar.
Jag jobbade jättemycket. Så mycket jag kunde iallafall, när jag var hemma.
Dubbla pass ibland.
Först i växeln på ICA och sedan på Harrys.
Där var det så mycket folk högt och lågt att jag märkte att jag hade glömt hur det är att jobba sommartid.
Det var skitroligt.
Firade midsommar med Harrysfamiljen.
Och det blev mer och mer intensivt.
Och jag fick om och om igen höra att jag skulle backa.
Glömma.
Hålla tassarna borta.
Gå vidare.
Och jag lydde.
Men nu vet jag.
Att man ska inte lyssna på vad människor säger.
Man ska INTE lyssna.
Man ska göra som man själv vill.
Och känner.
4e juli, efter en galen natt, klev jag halvt död upp klockan nio och satte mig på bussen till Arlanda.
Vocado skulle till Canada på Festival 500.
Festivalernas festival.
Hade vi fått höra.
Och ja.. det var det väl också.
Det va alldeles vansinnigt trevligt, vi hade lite småkonserter, men gled mest omkring.
Käkade hummer och drack vin.
Och njöt av den kanadensiska gästfriheten.
Efter en och en halv vecka i St Johns begav vi oss till NY.
Också efter en galen natt.
En helt fantastisk natt.
Fem dagar var vi i NY.
Det var helt sjukt.
Obeskrivbart.
Och helt jävla underbart.
Ord kan inte beskriva New York.
Det måste man bara uppleva.
Men ganska skönt att komma hem.
Och det gjorde vi.
Och min sista resa med vocado var genomförd.
Och lagom när jag satt min fot i det här landet igen så trampade den ner i klaveret.
Jag fortsatte jobba på ICA.
Gjorde bort mig hos Proffice.
Och kunde inte bry mig mindre.
Ville bara sluta.
Räknade ner varje dag.
Och jobbade däremellan på Harrys och bara älskade det.
Jobbade mitt sista pass på ICA 29e juli och kände mig fri som en fågel.
Mamma fyllde jämnt och vi firade en smula.
6e augusti hade vi releasefest för vocados skiva i Verket i Avesta.
Jag fick lite extra besök vilket satte guldkant på helgen.
Som i övrigt var fantastisk.
Jag tog min sista ton tillsammans med vocado.
Och slutade på en add9. Som jag ville :)
Skolan började och jag inledde med att vara sjuk.
Som traditionen bjuder.
Augusti och september gled liksom förbi och det mesta var väl rätt lugnt.
Jag jobbade en hel del och gick i skolan däremellan.
Jag levde kanske inte riktigt som jag lär, men så fick jag mig också en liten läxa och därmed genomgå allehanda undersökningar.
Och en smula behandling.
Och så var det med det.
Fick årets utskällning och fick mig en liten läxa även där.
Jag jobbade röven av mig inför premiären av Club 80, min bäbis som jag vårdat under några månader.
Men det kom inte en kotte.
Jobbade också röven av mig i insjuknat och febrigt tillstånd på invigningen av Erikslunds nya shoppingcenter vilka öppnade sista helgen i september.
Det var galet, tråkigt och roligt på samma gång.
Jag fick i alla fall lära mig hur man hanterar en popcornmaskin, icke att förglömma.
Oktober kom och jag blev ett år äldre, eller i alla fall en dag äldre och ett år i passet.
29 är ju inget man firar och det gjorde jag inte heller.
Jag åkte och hälsade på H och hade en helt underbar weekend i Helsingfors.
Och väl hemma så hade jag väl det som kan betraktas som ett av guldkornen 2011.
Ett litet kort såntdär moment som man bara kan dö för.
November inleddes med ofrivillig ledighet för min del, och passerade så mest hela november nästan. Jag hade inte lyckats hitta någon vettig praktikplats och flyttade om i kurserna.
Sa jag i alla fall.
Men i själva verket var jag mest ledig och kunde jobba obehindrat på Harrys.
Jag spenderade några tafatta dagar på Schenströmska Herrgården innan skolans sista två veckor i december.
15e dec hade vi julavslutning och den sista kursen på skolan var avklarad. Jag fick VG i de två största blocken och var sjukt glad.
Fick lägenhet på Bomansgatan och kunde lägga den jakten till handlingarna.
Inte vad jag hade tänkt mig, men jag tackade glatt ja till den ändå, bara för att slippa fortsätta leta.
Slut på året, med ett ordentligt slag i ansiktet, jul och nyår var en enorm bergochdalbana som till största delen spenderades långt långt nere.
Men julen var fin i alla fall, nyårsafton jobbade jag, och året fick en väldigt oväntad och väldigt fin avslutning.
Och så va det med det.
2011 var onekligen känslornas år, det har gått upp och ned helatiden.
Mycket sorg och mycket glädje.
Mycket tårar och mycket skratt.
Men, det hade ju varit plant i några år så då blir det kanske så.
Och det har varit späckat av upplevelser!
Kan inte låta bli att lista några höjdpunkter:
Årets upplevelse: New York
Årets låt: Don´t stop believin med Journey. Och det är inte för att jag tycker om Journey.
Årets grej: Spotify Premium
Årets dryck: Staropramen Granat
Årets obekväma: Loftsäng
2012 kommer bli ett grymt år!
Och nu är det dags att sova.
Gonatt!
